Hejdå Fjäll och vinter, Hej vår och hundvalp! (Stugvärd i Anarisfjällen del 8)

-
Jag lämnade Anaris tidigt på morgonen i kraftig vind. Nere i björkskogen lugnade sig vinden och vi njöt av att vara på väg. Det var varmt, och slush-snö så jag behövde knappt bromsa i nedförsbackarna. Bitvis hade snön smält bort, våren var på ingång även i fjällen.

Ovanför Anasjön var det svårt att åka skidor.

Efter 20 km hade vi bara 4 km nedförsbackar kvar ner till Höglekardalen. Två fiskare på skoter stannade till och erbjöd sig att ta med min ryggsäck på skotern sista biten mot att jag kom in i deras stuga på en kopp kaffe när jag kom ner. Självklart tackade jag JA, och axlar och rygg njöt av att vara 20 kg lättare.

Packåsnan själv


I deras stuga träffade jag även Kjells fru Hildur. Hon växte upp i en kåta i Hosjöbottnarnas sameby som ligger halvvägs upp till Anaris. Hon berättade historier från sin ungdom. När hon skulle till Sällsjön och handla tjockmjölk så tog hon sig dit på skidor med ryggsäck på ryggen. Fram och tillbaka var det en skidtur på 4 mil, ofta skidade hon fram och tillbaka samma dag.

Kjell & Hildur bjöd på te, smörgås och historier från förr.

Efter en lång pratstund och flera koppar te skidade jag ner den sista biten till min bil i Höglekardalen. Den stod kvar där jag hade lämnat den 4 veckor tidigare, och startade på första försöket. Duktig bil!

Den obligatoriska bilpausen i Noppikoski.
På hemvägen stannade jag i Orsa för att hämta upp vår nya familjemedlem Nami. Hon var lite skeptisk till att byta hem för tredje gången i sitt 12 veckor långa liv, men när hon förstod att hon skulle få bo tillsammans med huskyn Miko så tyckte hon ändå det var ganska okej.

Busfröet

Hemma i Värmland kom jag lagom till vårens varmaste dag. Arvika var varmast i Sverige med 22 grader. Nami firade med att gräva upp tulpanlökar i trädgården, Miko och Loka tävlade om att få sitta i mattes knä. Gårdagens snö och blåst kändes som ljusår bort, och vi firade livet barfota på gräsmattan med glass i solskenet, redo för en tids vardag.

Nästan sommar hemma i Värmland!
Läs mer om min tid som stugvärd i Anaris:


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

-
Bild
Jag riktigt bubblar av lycka och förväntan! Människor runt mig har i allmänhet svårt att förstå vad som är så fantastiskt med att åka ut i vildmarken och jobba som stugvärd hela semestern utan el eller rinnande vatten. De förstår inte glädjen i att köpa, packa och posta all mat vi ska leva på, eller att spendera sommaren i 10-15 grader, troligen med regn, blåst och mygg. Själv ser jag fram emot fjällvindarna som river i håret, utsikten från utedasset, vattenhinkarna från porlande fjällbäckar, de iskalla baden i fjällsjöarna och ett liv som är mer ute än inne. Jag ser fram emot att få bara vara med min son utan att bli distraherad av omgivningen, och att få träffa väderbitna fjällvandrare på väg till eller från Padjelanta. Det känns som att jag äntligen ska få åka hem, dit där jag hör hemma. Vår egna badstrand vid Tarrekaisestugan Undrar du vad en stugvärd är och gör? Svenska Turistföreningen har ett gäng med stugor i fjällen långt från asfaltsvägar och avgaser. När man vand
Läs mer

Fjällvandring ensam med bebis, 6-åring och hund

-
Bild
Det är visst en grej att låtsas gäspa eller sova på alla bilder. Jag funderade innan på om det ens var möjligt att vandra ensam med båda barnen. Skulle jag orka bära packningen? Jag skrev en detaljerad packningslista och vägde minsta lilla grej. Förvånande nog vägde packningen mindre nu än när jag vandrade med Benji första gången när han var 1 år, och lika mycket som för en veckas fjällvandring innan jag fick barn. Klart det skulle gå! Fina Miko fick följa med och hjälpa till att bära packning. Lite hjälp fick jag förstås, Benji 6 år fick bära våra sovsäckar i sin ryggsäck (2,8 kg inkl ryggsäck) och vår husky Miko fick bära nästan 5 kg (inkl 2 liter vatten) i sina klövjeväskor. Min egen ryggsäck vägde strax under 20 kg, plus 6 kg bebis i bärsele på magen.  Vår lilla bebis Torin blev 3 månader gammal första dagen på fjällvandringen. Han är världens bästa bebis, så det enda jag var orolig för var myggen. Vi fick låna en Thermacell myggskrämmare av min mamma som visade sig vara guld värd.
Läs mer

Ensamma i Grötådalen (Fjällvandring 2015 del 2)

-
Bild
Norr om Grövelsjön väljer vi bort den markerade leden och följer istället stigen in i Grötådalen. Jag hittade aldrig min Grövelsjö-karta innan jag reste hemifrån, så istället skrev jag i all hast ut några kartsidor från internet. Lantmäteriet har släppt alla fjällkartor gratis online, applåder!!! När jag försöker passa ihop mina kartsidor märker jag att jag missat en bit i mellan kartbladen. En bit av stigen genom Grötådalen saknas på mina kartor, oklart hur långt. Där är jag nu. Jag ligger vid en bäck i solen. En sval bris håller myggen borta. Jag har inte sett en enda människa på hela dagen. Det känns som att den här dalgången, som inte finns på min karta, är osynlig för hela världen. Vi skulle kunna stanna här, jag och hundarna. Bygga en kåta, fiska och snara ripor. Här finns en renhet från det mänskliga, en orördhet som förtrollar. Varför väljer människan att bygga städer i asfalt och betong? Städer så hårda mot huden, så stränga mot fotsulorna. Varför bygger vi inte städer av
Läs mer