Skidtur till Dörrsjön (Stugvärd i Anarisfjällen del 4)

-
På kvällen slår regnet mot fönstret. Här faller regn och snö inte vertikalt, utan horisontellt. Alltid från väst. För första gången på tre veckor så ställer jag väckarklockan.

På morgonen när jag stängt av klockan ligger jag tyst och lyssnar. Det är stilla, ingen vind. Jag kikar ut, solen har precis gått upp. Jag tänder i kaminen och kokar gröt och thermosvatten, förväntansfull. Klockan 07:40 står jag redo på skidorna. Renarna som hängt utanför stugan några dagar tittar upp på mig och Miko, liksom frågande.

Jag tar ut kompassriktningen, syd-väst. Det är skare efter gårdagens regn, och fortfarande några minusgrader efter natten. Renar, ripor och rävar lämnar doftspår i luften, Miko sniffar lyckligt och sätter fart med mig efter.

Det finns ingen led här, men det är lätt att hitta. Västerut är de höga fjällen, österut är björkskogen. Så länge jag håller mig uppe på kalfjället och har solen i ögonen men inte åker upp i bergen så är jag på rätt väg. Vi skidar förbi Hällådalen, vidare mot Tjearmehketjoelendurrie, dalgången som leder upp till Dörrsjön.

Halvvägs upp i dalen stannar vi och dricker vatten. Jag tar av mig jackan, det är varmt nu. Runt oss åt alla håll böljar de vita bergen med stråk av svart sten där vinden farit fram. Vi lämnar inga spår efter oss på den hårda skaren. Två ripor lyfter skrattande framför oss, vita framför allt det vita.

Fjällen när de är som vackrast.

Uppe vid Dörrsjön är det vackrare än jag trodde. Sjön ligger högt, omgiven av fjälltoppar. Jag försöker filma när jag svävar fram över snön efter Miko, men det slutar med en vurpa när Miko mitt i ett galoppsprång sätter sig för att skita. Jag försöker bromsa, åker över henne med ett ben på var sida och ropar åt henne att det går inte, man kan inte bara sätta sig och skita sådär. Sen spänns draglinan bakåt mellan mina ben, och vi drar omkull varandra mitt ute på sjön. Jag skrattar och vinkar till två fiskare som sitter vid varsitt hål i isen och väntar.

Snart framme Dörrsjöns vindskydd.

I rastskyddet får jag sällskap av de två söta fiskargubbarna. De är från Ljusdal, och har precis fått en öring på 1,5 kg. De kokar korv och bjuder Miko som låter sig charmas.

Fiskarna hade en gång suttit inblåsta i samma vindskydd och väntat ut en storm. Där fanns som tur var både nödmat och nödved.

Sen vänder vi hemåt igen genom nästa dalgång, söder om Gaagka. Nu har solen mjukat upp skaren, det går långsamt när vi kryssar över snöfläckarna mellan sten och kråkbärsris. Det är svettigt även utan jackan. Jag blandar ut det sista thermosvattnet med snö som vi delar systerligt på.

Sista kilometrarna ser vi stugan nere vid trädgränsen. Jag fylls återigen av den bubblande känslan, att jag får bo här, mitt i fjällen. Det finns ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja vara.

Fräknar på ingång!

Vi kommer tillbaka till stugan vid halv fyra-tiden, efter en tur på nästan 3 mil. Nöjda med oss själva däckar vi i sängen, redo för morgondagens snöoväder, bokläsande och brödbakande.

Läs mer om min tid som stugvärd i Anaris:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

-
Bild
Jag riktigt bubblar av lycka och förväntan! Människor runt mig har i allmänhet svårt att förstå vad som är så fantastiskt med att åka ut i vildmarken och jobba som stugvärd hela semestern utan el eller rinnande vatten. De förstår inte glädjen i att köpa, packa och posta all mat vi ska leva på, eller att spendera sommaren i 10-15 grader, troligen med regn, blåst och mygg. Själv ser jag fram emot fjällvindarna som river i håret, utsikten från utedasset, vattenhinkarna från porlande fjällbäckar, de iskalla baden i fjällsjöarna och ett liv som är mer ute än inne. Jag ser fram emot att få bara vara med min son utan att bli distraherad av omgivningen, och att få träffa väderbitna fjällvandrare på väg till eller från Padjelanta. Det känns som att jag äntligen ska få åka hem, dit där jag hör hemma. Vår egna badstrand vid Tarrekaisestugan Undrar du vad en stugvärd är och gör? Svenska Turistföreningen har ett gäng med stugor i fjällen långt från asfaltsvägar och avgaser. När man vand
Läs mer

Fjällvandring ensam med bebis, 6-åring och hund

-
Bild
Det är visst en grej att låtsas gäspa eller sova på alla bilder. Jag funderade innan på om det ens var möjligt att vandra ensam med båda barnen. Skulle jag orka bära packningen? Jag skrev en detaljerad packningslista och vägde minsta lilla grej. Förvånande nog vägde packningen mindre nu än när jag vandrade med Benji första gången när han var 1 år, och lika mycket som för en veckas fjällvandring innan jag fick barn. Klart det skulle gå! Fina Miko fick följa med och hjälpa till att bära packning. Lite hjälp fick jag förstås, Benji 6 år fick bära våra sovsäckar i sin ryggsäck (2,8 kg inkl ryggsäck) och vår husky Miko fick bära nästan 5 kg (inkl 2 liter vatten) i sina klövjeväskor. Min egen ryggsäck vägde strax under 20 kg, plus 6 kg bebis i bärsele på magen.  Vår lilla bebis Torin blev 3 månader gammal första dagen på fjällvandringen. Han är världens bästa bebis, så det enda jag var orolig för var myggen. Vi fick låna en Thermacell myggskrämmare av min mamma som visade sig vara guld värd.
Läs mer

Ensamma i Grötådalen (Fjällvandring 2015 del 2)

-
Bild
Norr om Grövelsjön väljer vi bort den markerade leden och följer istället stigen in i Grötådalen. Jag hittade aldrig min Grövelsjö-karta innan jag reste hemifrån, så istället skrev jag i all hast ut några kartsidor från internet. Lantmäteriet har släppt alla fjällkartor gratis online, applåder!!! När jag försöker passa ihop mina kartsidor märker jag att jag missat en bit i mellan kartbladen. En bit av stigen genom Grötådalen saknas på mina kartor, oklart hur långt. Där är jag nu. Jag ligger vid en bäck i solen. En sval bris håller myggen borta. Jag har inte sett en enda människa på hela dagen. Det känns som att den här dalgången, som inte finns på min karta, är osynlig för hela världen. Vi skulle kunna stanna här, jag och hundarna. Bygga en kåta, fiska och snara ripor. Här finns en renhet från det mänskliga, en orördhet som förtrollar. Varför väljer människan att bygga städer i asfalt och betong? Städer så hårda mot huden, så stränga mot fotsulorna. Varför bygger vi inte städer av
Läs mer