Helikoptern och hundvalpen (Stugvärd i Anarisfjällen del 5)

Jag läser facebook-meddelandet tre gånger.

Ibland får jag en känsla av att om jag tänker mycket på något, om jag drömmer, letar och visualiserar, så kommer det till mig. Inte alltid direkt, och inte alltid utan kamp, men det finns en kraft som är på min sida i livet.

Halva mitt medvetande är djupt insnärjt i en bok. Jag älskar när bra böcker är långa, den här är på 936 sidor och heter Shantaram. Den skildrar Mumbais undre värld, och är samtidigt en studie i moral, godhet, ondska och meningen med livet. ”Luck is what happens to you when fate gets tired of waiting” säger Karla i boken, som är en kärleksförklaring till det Indien jag förälskade mig i som nittonåring. Kontrasten mellan Mumbais klibbiga hetta och Anaris snöstormar känns overklig, som om jag drömmer två olika drömmar samtidigt och är osäker på vilken som är det verkliga livet.

Facebook-meddelandet är från Malin. Hon letar efter ett livslångt hem till en siberian husky-valp som hon blivit jourhem åt. Detta efter att jag nästan dagligen under vintern tänkt tanken att jag skulle vilja ha en husky till, en tikvalp. Jag har funderat på att ta valpar på Miko, men efter att ha läst på en del om huskyuppfödning har jag kommit fram till att det vore bättre att köpa en valp.

Jag ringer Povilas, och förklarar läget. Är det en dålig idé? Frågar jag. Jag är medveten om att även om jag gått och tänkt tanken länge, och diskuterat den med Povilas, så är det ett plötsligt beslut för honom, steget från ”någon gång framöver” till ”nästa vecka”. Jag ber honom tänka på saken till dagen därpå. Han skrattar åt mig, men det är ett kärleksfullt skratt.

På kvällen har jag svårt att sova. Jag pratar i mobilen med en kompis, försöker komma på något argument för att INTE skaffa en till husky. Det går dåligt. Då hör jag ett ljud utifrån som särskiljer sig från vinden. Är det en skoter? Klockan närmar sig midnatt. Miko hör också ljudet, tillsammans spanar vi ut genom fönstret och ser två ljus, ett grönt och ett rött, uppe i himlen. Det är en helikopter.

Den flyger lågt över stugan, och jag undrar om den tänkt landa här och i så fall varför mitt i natten? Men den gör bara en lov runt stugplatsen och försvinner bortåt. Jag står kvar i fönstret, plötsligt medveten om att jag bor mitt uppe på fjället med flera mil till närmsta människa. Jag undrar om personen i helikoptern såg mig i fönstret, och kommer på att jag inte har någon tröja på mig.

Nästa dag pratar jag med Povilas igen. ”Du får bestämma”, säger han med varm röst. ”Jag tror det vore lättare för dig att ha två huskys”. Jag ler, och kramar om Miko. ”Du ska få en lillasyster, Miko. Tillsammans kommer vi flyga fram över fjällvidderna, snabbare än vinden.” För första gången sen jag kom till Anaris börjar jag längta hem, till en hundvalp med silkespäls och vassa små nåltänder. 


Jag hävdar bestämt att kattungar och hundvalpar är tusen miljoner gånger sötare än människobebisar.

Miko har ingen aning om vad som väntar där hemma.

Ny i världen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Jag kommer vara stugvärd i Tarrekaise i sommar! (Stugvärd i Tarrekaise del 1)

Fjällvandring ensam med bebis, 6-åring och hund

Ensamma i Grötådalen (Fjällvandring 2015 del 2)